Iufaa

Mumien från djupet
Foton: Kenneth Garrett/NGS Image Collection

Söder om Kairo har arkeologerna hittat en unik mumiegrav, under ökensanden. Arkitekterna bakom graven hade gett upp tanken på att dölja den i en pyramid. I stället sänkte de sarkofagen så djupt ned under marken att gravplundrarna trots flera försök fick ge upp att försöka komma ned till den. Därför var graven fortfarande helt intakt, när den upptäcktes.

16 kilometer söder om Kairo,i skuggan av de stora pyramiderna i Giza, ligger Abusir, de glömda pyramidernas land. Abusir är en gravplats med små pyramider som rymmer gravar med kungar och drottningar från femte dynastin(2470-2350 fKr). Här finns även en del schaktgravar från sjätte århundradet före kristus. I botten av ett sådant schakt, under den skiftande sanden på 24 meters djup, ligger en liten gravkammare som är skyddad av en betongkonstruktion. Kammaren uppfylls helt av en stor kalkstenssarkofag, 50 ton tung. Locket som bara det väger 24 ton, är bortlyft. Runt sarkogagen står det fullt med människor. Det är egyptiska arbetare och tjeckiska arkeologer. Arbetarna drar i kedjorna som är fästa vid locket på den mörkgröna basaltsarkofagen innanför. Den är uthuggen i form av en mumie med anletsdrag och har hieroglyfer och skyddande figurer ingraverade i tätt placerade rader över hela locket. Kedjorna gnisslar och långsamt lyfts locket. Alla i kammaren håller andan. Finns det en mumie därinne?

Locket på träkistan i sarkofagen blir till stoft vid den första lätta beröringen - och avslöjar mumien som är insvept i ett nät av pyttesmå glaserade keramikpärlor. Mumien är Iufaa, en präst och palatsadministratör från tiden omkring 500 fKr. I 2500 år låg han helt ostörd i sin kista djupt under sanden. Hans gravkammare var rik på gravgåvor och inskriptioner, som kan kasta ljus över en period i historien, som vi inte vet så mycket om. Alltsedan Howard Carter 1922 bländades av åsynen av guld, juveler och andra skatter, när han öppnade Tut-ankh-Amons grav, har den sortens fynd varit mycket sällsynta.

Mumien låg i en träkista, som i sin tur låg i en stensarkofag med mumieform. Utanpå den fanns en yttre sarkofag, som i sin tur befann sig i en annan gravkammare byggd på botten av ett djupt schakt. De gamla egyptierna hade grävt huvudschaktet och två sidoschakt i lerjord, fyllt det med sand och till sist placerat stensarkofagen ovanpå huvudschaktets sand.

När de sedan tog bort sanden via sidoschakten, sjönk sarkofagen till botten som en plastanka i ett badkar som vattnet rinner ut ur. (En liknande princip användes i farao Djosers gravkammare).

De tjeckiska arkeologerna fann hans grav efter genomgripande geofysiska undersökningar på 80-talet. Den gången upptäckte man en mystisk struktur i marken och arkeologerna antog genast att det var frågan om en schaktgrav. Precis som pyramiderna skulle schaktgravarna skydda den döde mot gravplundrare. Schaktgravarna var de effektivaste för detta syfte. Grävarbetet var både besvärligt och farligt och det tog nästan tre år, innan man kom ända ner till gravkammaren.
Gång på gång rasade schaktets lerväggar, eftersom de torkade ut efterhand som utgrävningarna framskred. Det har förmodligen varit en mycket väsentlig förklaring till varför gravplundrare aldrig trängt in i graven. Arkeologerna fann tecken på att många redan under antiken har provat lyckan. Så sent som på medeltiden har gravplundrare fått ge upp - blott en och en halv meter över gravkammaren, vet vi idag.
Cirka 22 meter ned nådde arbetarna slutligen gravkammarens välvda kalkstenstak. Sedan öppnade de en igenmurad dörr på kammarens sida och arkeologerna kunde krypa in. En fyrkantig kalkstenssarkofag fyllde det mesta av gravkammaren, som var ca fem meter lång och 3,5 meter bred. Längs väggarna låg gravgåvor och utrustning. Det var papyrusrullar, trämöbler, kopparfigurer, stenkärl och keramik, men inget guld. Arkeologerna fann också fyra fint utformade krukor med Iufaas inälvor i. På alla fyra locken finns Iufaas porträtt.

Arkeologerna planerade att öppna sarkofagen redan på hösten 1996. Plötsligt rasade dock schaktets väggar och begravde Iufaa igen under en lavin av lerjord. Lyckligtvis skedde raset vid en tidpunkt, när inga människor vistades i schaktet. Det tog emellertid inte lång tid, innan arbetarna återigen hade tömt schaktet på den lerjord som hade krossat gravkammarens tak. För säkerhets skull lade man nu ett skyddande skal av betong över graven. Eftet två år kunde öppnandet av graven äntligen fortsätta. I februari 1998 började arbetarna flytta det 24 ton tunga locket på den yttre sarkofagen. I nio dagar arbetade de med mekaniska och hydraliska domkrafter och massiva bjälkar som kilar. Tum för tum rörde sig locket. Katastrofen lurade bakom hörnet. Om locket råkade ur balans, riskerade det nämligen att antingen krossa mumien eller några av arbetarna. Till slut lyckades det dock och det hårda slitet ersattes av spänd förväntan. Under ett lager av lera och gips låg nästa sarkofag, en mumieformad kista av mörkgrön basaltsten täckt med fina mönster och hieroglyfer.

Innan man kunde öppna den inre sarkofagen fick man först ta bort lagret av lera och gips
som täckte den. Detta arbete tog 10 dagar.

En egyptisk sarkofag är som en rysk docka: inne i de större kistorna ligger mindre. Nu är basaltsarkofagens lock draget åt sidan och öppningen avslöjar en träsarkofag. Först är det en sorglig syn som möter åskådarna: en nästan totalt förmultnad träkista. Fukten i marken har trängt in i sarkofagen och delvis löst upp dess innehåll. Även den bäst balsamerade mumie måste hållas torr och det är svårt på botten av ett fuktigt schakt bara några meter över grundvattennivån. Iufaa höll sakta men säkert på att försvinna.

Träsarkofagen har sönderfallit i många delar och i sprickorna ser man glimtar av blått. Det är alldeles tyst medan träfragmenten försiktigt plockas bort och undan för undan träder ett invecklat pärlmönster fram i ett fint nät av glaserade pärlor. Mönstret innehöll bl a bilder av den bevingade gudinnan Nut och guden Horus fyra söner som beskyddar de döda. Ett så välbevarat pärlband hade man tidigare aldrig hittat. Trådarna som en gång höll ihop pärlorna var dock borta. Fyndet försatte därför arkeologerna i ett dilemma. Skulle de lägga dagar på att bevara det fina pärlbandet och riskera att mumien löstes upp? I det ögonblick de öppnade kistan hade arkeologerna nämligen satt igång en tidsinställd bomb. Den friska luften utifrån skulle snabbt torka ut mumien och därmed få den att gå sönder. Man valde en kompromiss. Pärlbandet fotograferades noga och alla pärlorna samlades ihop så att det senare kunde rekonstrueras. Därefter skulle Iufaa flyttas till ett laboratorium för att röntgenfotograferas och analyseras av den tjeckiske antropologen Eugen Strouhal.

Efter en bön bär fyra utvalda arbetare
bort mumien för mer ingående undersökningar.

Strouhal konstaterade att de som på sin tid balsamerade Iufaa inte hade varit särskilt noggranna. De hade slarvat med den kåda som skall smörjas på bandagen om fukten skall hållas borta. Mumien var därför i dåligt skick. Den var redan bruten vid höften och vittrade nästan sönder mellan antropologens fingrar. Även nacken bröts och en förgylld fingerborg föll ur hålet. Att den föll ur här berodde på att Iufaa låg med armarna i kors över bröstet. Röntgenbilderna visade att Iufaa vid sin död var 163 cm lång och 25-30 år gammal. Han saknade åtta kindtänder och de övriga tänderna var kraftigt inflammerade så han måste ha haft en väldig tandvärk. Några spår av vad han dog av fanns dock inte.

Denna förgyllda fingerborg
föll ut ur en reva i mumien.

På grund av tandköttsinflammation
har Iufaa mist hela åtta kindtänder.

De många inskriptionerna i graven avslöjade att Iufaa tillhörde eliten av präster som stod landets regeringsmakt nära. Dessa präster hade bl a till uppgift att läsa upp de heliga skrifterna. De var experter på medicin och utförde begravningsritualer. Flera hade också administrativa uppgifter. Iufaa var till exempel administratör vid regeringspalatset. Iufaas höga status understöks också av de så kallade ushabtifigurerna som skulle arbeta för den döde i Dödsriket. I en vanlig egyptisk grav finns det i regel två ushabtifigurer. I Tut-ankh-Amons grav fann man 413 och i Iufaas hela 408.

Ushabtifigurer

Undersökningarna av alla de övriga föremålen och inskriptionerna som finns i graven kommer att ge många fler upplysningar om Iufaa och hans tid och arbetet kommer troligen att vara avslutat först om några år. Då kommer dock Iufaa att ligga i sin sarkofag på schaktets botten igen, när analyserna av hans kvarlevor är klar.
Har Iufaas ande det bra i eftervärlden? eller har vi för alltid förstört den där mystiska kontakten mellan kropp och själ?

Källa: Hanne-Luise Danielsen/Illustrerad vetenskap
Internet/National Geografic

Antropologen Eugen Strouhals undersökningar av Iufaa är en kamp mot tiden.
Mumiens skick försämras hastigt, efter att den tagits ur sin skyddande grav.