mummies

Mumier
Historisk bakgrund
Detta är sida 1 av 4

De första europeiska föregångarna till vår tids turister vågade sig till Nilens stränder på 1400-talet. Till de "underverk" som de upptäckte i Egypten hörde mumierna. Så småningom började man köpa och sälja mumier och rika europeer skulle ha en tillsammans med övriga antikviteter. På 1500-talet började det t o m dyka upp mumier på apotekens hyllor, fast då i form av ett pulver som kallades "mumia". Detta betraktades som ett universalmedel mot alla möjliga sorters sjukdomar. Det uppstod en handel med mumier och eftersom efterfrågan var stor började man också tillverka falsk "mumia".
Två viktiga händelser ledde till uppkomsten av egyptologin, det vetenskapliga studiet av det forntida Egypten. Den första var att Napoleon år 1798 fick det franska direktoriets tillstånd att leda ett fälttåg till Egypten. Han tog med sig ett antal vetenskapsmän som hade till uppgift att utforska och beskriva landets antika minnesmärken samt dess fauna och flora. Detta resulterade i en kolossal rapport, Beskrivning av Egypten, som publicerades mellan 1809 och 1828. Den andra viktiga händelsen inträffade den 22 september 1822, då Jean-Francois Champollion (som inte hade deltagit i expeditionen) meddelade att han lyckats tyda hieroglyferna på Rosettestenen. Detta genombrott innebar att faraonernas värld åter kom fram i ljuset efter att ha vilat i dunkel under 15 sekler.

Traditionell egyptisk kista. Kistan är för en kvinna vid namn Madja och är från tiden för Mellersta riket.

Av de många mumierna i Egypten var det för övrigt bara en obetydlig del som skeppades ut ur landet. De som blev kvar låg emellertid inte skyddade. Det hade funnits gravplundrare redan under forntiden och nu kom moderna sådana, vilka letade efter de smycken och amuletter som deras föregångare hade förbisett. De nya plundrarna tvekade inte att ta ifrån mumierna deras prydnader, inte ens att slå sönder mumierna. Djurmumiena skonades inte heller. Under 1800-talet importerade England hundratals ton med kattmumier som förvandlades till gödningsmedel!
Den 5 juli 1881 upptäcktes ett gravfynd i Deir el-Bahri som hade blivit plundrat i åratal av egyptierna själva. Det rörde sig om kungliga gravar: Amenhotep I, Ramses I, II och III, Sethos I, drottning Nefertari (Ramses II:s hustru), Hatshepsut och Aahotep. Man förstod då att man inte kunde behandla de forntida härskarna över Egypten på samma sätt som deras obetydliga undersåtar. Alla fynden transporterades via Nilen till museet i Kairo. Mumierna klarade sig dock inte avgiftsfritt förbi stadstullen i Kairo, där de klassificerades som torkad fisk!
Övriga viktiga utgrävningar: 1922 - Howard Carter hittar Tutankhamon i Konungarnas dal och 1939 - Pierre Montet finner Scheschonk I och Psusennes I i Tanis i östra Nildeltat. Omkring 300 faraoner har härskat över Egypten, men bara ett mindre antal av deras gravar är kända. Man har hittat ca 25 klippgravar och några tiotal pyramider. Bara ett fåtal kungamumier har bevarats oskadda till våra dagar.

Balsameraren böjer sig över mumien som vilar på den lejonformade begravningsbåren. Över huvudet har han en mask som föreställer Anubis, guden med schakalhuvud som hade "uppfunnit" balsameringskonsten.

Balsamering

För ungefär 6000 år sedan begravde man de döda direkt i sanden. Denna hade en uttorkande effekt, vilket bidrog till att bevara kropparna. Man ville dock ge de döda ett bättre skydd och eftersom man också gjorde vissa tekniska framsteg började man under den första dynastin (3200-2850 fKr) bygga mer avancerade gravar. Egyptierna var inte bara ute efter att bevara kroppen, de fäste också stor vikt vid begravningsceremonierna, åtminstone när det gällde kungar och höga ämbetsmän. Det behövdes därför en offerplats för mat och dryck och en eller flera kammare för offergåvorna och annan utrustning. I en grav av den här typen - mastaba- lades kroppen i en kammare som var belägen längst nere i ett schakt, liknande Djosers (Zosers) gravkammare. Mindre förnäma människor placerades helt enkelt i en korg eller en träkista som sedan lades i en grav med murade väggar. I båda fallen saknades dock sandens skyddande verkan, varför kropparna snabbt ruttnade. Förbättringarna som syftade till att bevara kropparna ledde paradoxalt nog till att de förstördes. Man måste söka efter andra lösningar.
Man började isolera kroppen genom att linda in den. Den skyddande effekten förstärktes av att bindlarna ofta var indränkta i harts för att kroppen skulle bevara sin form. Mot slutet av den tredje dynastin (2700-2620 fKr) började man ta ut inälvorna ur buken. Det finns indirekta bevis på detta, nämligen de stenkärl som kallas kanopkärl och som var avsedda för förvaringen av inälvorna. Vid samma tid upptäckte egyptierna att natron, en naturlig blandning av klorid och natriumkarbonat, hade förmågan att dra ut värska ur kroppsvävnaderna. Man har hittat drottning Hetepheres (hustru till Snofru(Sneferu)) inälvor täckta med natron och placerade i ett alabasterskrin med fyra fack.	Kista med kanopkärl vars lock är prytt med en statyett av Anubis, balsameringskonstens gud. På kistans sidor finns bilder som visar den döde i färd med att åkalla gudar.
Kanopkärlen ansågs stå under beskydd av Horus fyra söner. De framställs här på locken till kärlen(från v till h): Amset skyddar levern, Hapi lungorna, Duamutef magsäcken och Qebehsenusef tarmarna.
Några instrument som användes vid balsamering och begravningsceremonier. Överst: kniven som användes för att skära upp buken. Mitten t v : modell av hackyxa, som hade en rent symbolisk funktion: under den s k munöppningsceremonin använde man den för att öppna den dödes mun så att han åter skulle kunna andas. T h : behållare som användes när man gjöt in harts i huvudskålen. Längste ner: krok som användes för att skrapa ur huvudskålen.	Under det Gamla riket (2700-2200 fKr) började man linda in de döda på ett ganska avancerat sätt och ibland gjorde man svepningar som liknade det dagliga livets kläder. Ansiktsdragen målades på svepningen vid huvudet. I vissa fall utvecklade man metoden och beströk tyget med gips vilket gjorde det möjligt att bevara kroppens konturer. Metoden att ta ur inälvorna och torka ut kroppen med hjälp av natron tycks ha varit i allmänt bruk på Mellersta rikets tid (2060-1785 fKr). Man blev också allt skickligare och därför finns många mumier bevarade från denna tidsperiod. De äldsta kända fynden av balsameringsredskap och balsameringsmaterial härrör från denna period. Det ansågs nödvändigt att placera sådan hjälpmedel, som använts vid balsameringen, i närheten av kroppen, eftersom de kunde innehålla fragment av den avlidnes kropp.

Inlindad mumie med påmålade ansiktsdrag.

Den grekiske historikern Herodotos skrev ner en berättelse om balsameringsprocessen för 2400 år sedan:

Två eller tre dagar efter dödsfallet fördes kroppen till balsamerarna, som genast gjorde ett snitt i vänstra sidan av buken och tog ut levern, magsäcken, tarmarna och slutligen lungorna. Ur religiös synvinkel var det likgiltigt var man lade snittet, för dess läge varierade. Från början lades det på vänster sida men f o m Tuthmosis III:s regering började man lägga snittet parallellt med blygdbenet. Oftast sydde man inte igen det. Ibland gjorde man inget snitt överhvudtaget utan tog istället ut inälvorna via ändtarmsöppningen. Hjärtat lämnades vanligen kvar, för det var viktigt att det bevarades tillsammans med kroppen. Egyptierna trodde nämligen att det var säte för känslorna och medvetandet - de hade ungefär samma syn på hjärtat som vi idag har på hjärnan. Övriga inre organ - njurar, mjälte, urinblåsa och kvinnliga fortplantningsorgan - blev oftast inte föremål för någon speciell behandling. Att man skulle ta ut hjärnan var en nyhet som infördes på Nya rikets tid. Balsameraren förde in en lång bronssticka genom vänstra näsborren, forcerade silbenet (den benvägg som skiljer näshålorna från hjärnskålen) och drog sedan ut hjärnan genom öppningen. Vanligen sprutade han sedan in harts, som hade värmts upp så att det blivit flytande, i den tomma hjärnskålen. Ämnet, vars sammansättning man inte känner exakt, stelnade snabbt. Därpå syddes liket ihop, tvättades och täcktes med natron, för att vätskan skulle dras ut. Detta arbete tog, enligt Herodotos, 70 dagar. Sedan var det dags att tvätta den uttorkade kroppen med vatten från Nilen och att smörja in den med olika typer av balsam för att den skulle bli mjuk och "lukta gott". De antika texterna ger inga upplysningar om den kemiska sammansättningen av de balsamer och salvor som användes. Ingredienserna brukar ha vaga beteckningar som "harts", "bitumen", "cederolja" osv. Det är betydligt lättare att identifiera de växter och kryddor som man har hittat i och ovanpå mumierna, t ex lager, peppar, cistus och enbär. Därpå placerades den på en begravningsbår i form av ett lejon. Nu kunde man svepa den döde.

Mumie av en gammal man,död ca 3200 fKr. Hittad i öknen vid Gebelein o är ett bra exempel på naturlig mumifiering.Man tror att upptäckten av kroppar som hade bevarats av sanden kan ha ingett egyptierna tanken att de döda överlevde döden och inspirerat dem till att söka efter metoder att bevara kropparna. Redan under denna tid placerade de efterlevande offerkärl och föremål från det dagliga livet omkring den döde.
Denna kroppsformade o rikt dekorerade träkista är från den 21:a dynastins tid. Den är avsedd för en prästinna-hennes namn o titel står på locket. Huvudets gestaltning är ganska stereotyp, det rör sig inte om ett porträtt. Mumien, som var omsorgsfullt svept i linnetyg o bindlar, låg fortfarande i kistan när den hittades.

Fortsätt till sid 2
Fortsätt till sid 3
Fortsätt till sid 4

Källa: Dunand/Lichtenberg: Egyptens mumier
Illustrerad vetenskap
Internet