mummies2

Svepningen
Detta är sidan 2 av 4

Inlindningen reglerades av en mycket strikt ritual, som finns upptecknad i särskilda böcker. Vid varje steg skulle den präst som förrättade ceremonien läsa upp vissa besvärjelser. Man började med fingrarna, som lindades in ett efter ett och fortsatte med armarna och benen som också lindades var för sig, innan de höljdes i stora svepedukar som hölls på plats av större bindlar. Armarna placerades utsträckta längs kroppen eller korsade över bröstet i den så kallade "Osirisställningen". Till sist lindade man in huvudet. Ibland penslade man hela svepningen med harts. Mellan de olika lagren placerades amuletter. Man har hittat 143 amuletter och andra föremål i Tutankhamons mumie. Ännu på den romerska tiden kunde mumien av en enkel privatperson förses med ett fyrtiotal sådana småföremål. Därmed hade kroppen fullgott skydd. Mumien lades i en kista och överlämnades sedan till familjen. Begravningsceremonierna kunde börja.	Amulett i form av fyra grodor. Man trodde att allt levande hade sitt ursprung i ett träsk o eftersom grodan levde i träsk var den en symbol för det eviga livet.
	Amuletterna, som i allmänhet placerades mellan lagren i svepningen, vet man ansågs skydda den döde: pelaren djed hjälpte honom att resa sig upp, korset med ögla(anch eller det egyptiska korset) gav honom livets andedräkt, ögat udjat (överst i mitten) symboliserade de ägodelar som han skulle få på den andra sidan osv.
Den ovan beskrivna balsameringen var mycket dyr. Enligt Herodotos fanns det därför två andra typer av balsameringar som gick snabbare och därför var billigare. Den första av dessa innebar att man genom ändtarmsöppningen sprutade in en sorts olja som löste upp inälvorna, vartefter man placerade kroppen i natron. Den senare metoden innefattade bara tvättning av kroppen och uttorkning med natron. När man underökt mumier av denna typ har man inuti dem funnit mer eller mindre upplösta rester av inälvorna. Även liksvepningen kunde vara mer eller mindre påkostad. Ibland lindades t ex inte varje finger för sig. Tyget som innebar den största utgiften, kunde vara av sämre kvalitet. Man kunde också använda sig av begagnat tyg istället för ett specialtillverkat, som man hade vid den finaste sorten av balsamering. Under den 21:a dynastin (1085-950 fKr) försökte man ge kroppen ett naturligare utseende. Man snittade upp huden och stoppade in lera, sågspån eller tyg under den för att ansiktet och kroppen skulle behålla sina rundade former. I ögonhålorna stoppade man ibland in lökar eller proteser av glas eller trä. Resultatet blev inte alltid så lyckat.
Begravningsfölje
I början av första årtusendet fKr blev seden att balsamera de döda allt mer allmän och det blev därför vanligare att man använde de allra enklaste metoderna, en viss tillbakagång. Egyptierna fortsatte att balsamera de döda även sedan först grekerna och sedan romarna hade erövrat landet. De många främlingarna i Egypten antog själva denna sed och balsamerarna gjorde även nu ett omsorgsfullt arbete. Man har dock hittat många mumier från denna epok som är i dåligt skick, beroende på att balsamerarna slarvat eller att man velat hålla kostnaderna nere. Vissa mumier är bara "påsar med ben", där en del lemmar är ur led och hopfogade med palmkvistar, medan andra saknas helt. Andra är lindade på ett komplicerat sätt, så att det bildades geometriska mönster och dekorerade med gips.

Balsamerarens mask (som ska föreställa Anubis). En av de få masker av denna typ som har bevarats till vår tid.Den är gjord av målad terracotta och är försedd med två hål i nivå med bärarens ögon.

Den Rena platsen

Ursprungligen skedde balsameringen i ett tält eller under någon enkel uppförd byggnad i närheten av begravningsplatsen. Där stod ett bord på vilket kroppen låg när man tog ur inälvorna. På sentiden, när man hade många kroppar att behandla, ersattes dessa provisoriska hus av permanenta byggnader i tegel. Egyptierna kallade dessa för wabt, den Rena platsen, eller per nefer, det Vackra huset. De kanske tänkte på att syftet var att rena kroppen och göra den gudomlig - den döde skulle ju bli till en Osiris.

Balsamerarna var organiserade i en hierarki. "Mysterieledaren" och "Recitationsprästen" hade ansvaret för den religiösa sidan av verksamheten. På bilderna ser man dem ofta i färd med att balsamera. Under arbetet hade de en mask föreställande Anubis, balsameringskonstens gud, över huvudet. De hade böcker som innehöll anvisningar om vad som skulle göras och vilka besvärjelser som skulle läsas. De höll också uppsikt över teknikerna, som var och en ansvarade för sitt speciella arbetsmoment. Mannen som hade till uppgift att snitta upp buken med en kniv av obsidian och ta ur inälvorna, kallades av de klassiska författarna för paraschistes. När detta var gjort skulle taricheutes börja torka ut kroppen med hjälp av natron. Sedan överlämnades kroppen åt necrotaphes, som hade hand om transporten och begravningen. De präster som ledde begravningsakten kallades under sentiden för choachytes. De hade också till uppgift att ombesörja matoffren under de följande dagliga ceremonierna vid graven. Alla dessa yrkesmän var organiserade i skrån. De var personliga innehavare av sina respektive sysslor, som de kunde sälja eller överlåta till sina efterkommande eller till tredje man. Var och en av dem hade ensamrätt till att balsamera en viss del av befolkningen i en stad eller by. Detta ledde till att begravningsplatserna delades in i sektorer samt till att det ofta uppstod konflikter om rätten till att balsamera en viss kropp. Männen på den Rena platsen fick lön in natura (under sentiden även i form av pengar), som betalades av den avlidnes familj. De spelade visserligen en betydelsefull roll, men deras yrke hade förmodligen inte någon särskilt hög status. De tycks ha varit tvungna att bo utanför staden, vilket till stor del berodde på att deras sysslor var lite speciella.

Under det Nya riket började vanliga människor tolka de myter som rörde kungen som om den handlade om dem själva. Denna inskription kommer från en kista som var avsedd för en kvinna vid namn Taneteret. Det föreställer solgudens båt som dras av anubisgestalter.

Gravstatyetter skulle ersätta mumien om den skulle skadas. De har en inskrift med den avlidnes namn -att skriva dit namnet innebar att ge honom liv.	Till evighetens boning För att det nya livet skulle kunna börja måste kroppen förena sig med de andliga element som hade gett den liv. Vid varje moment i balsameringsprocessen lästes därför magiska formler som försäkrade den döde att hela hans kropp var bevarad. Det var mycket allvarligt om kroppen förstördes, för det innebar den definitiva döden. Denna fruktan ligger kanske bakom en sed som uppstod under det Gamla riket: att i kungars och ädlingars gravar placera avbilder av den döde - statyer eller bara huvuden, "reservhuvuden" - vilka genom magi skulle kunna vara lika mycket värda som den förstörda eller dåligt bevarade kroppen.	"Reservhuvud" skulle ersätta mumien vid ev skada.
Döden framstod på en gång som en okomplicerad övergång till ett annat liv och som en avslutning. Den gav tillträde till "det ställe varifrån man aldrig återvänder". Under Gamla riket hade man fortfarande ganska vaga föreställningar om detta andra liv. Kungen var förutbestämd för en priviligierad tillvaro: han skulle få komma till cirkumpolarstjärnorna (de stjärnor som ständigt syns ovanför horisonten) och leva bland de gudar som han identifierades med. Enligt myten följde han solen i dess bana över "den himmelska oceanen" och deltog i himlakroppens dagliga pånyttfödelse. Under första Mellanperioden (2300-2065 fKr) fick folket mer och mer makt och det blev allt vanligare att vanligt folk fick ta del av den balsamering och de magiska riter som från början var avsedda för kungligheter. Föreställningarna om livet efter detta fick sin definitiva form under det Nya riket. Från och med denna tid betraktades de dödas värld som ett underjordiskt rike där Osiris härskade. Genom balsameringen kom den bevarade kroppen att identifieras med gudens kropp.
Den döde blev alltså en Osiris. Omedelbart innan kistan med den balsamerade kroppen placerades i graven restes den upp framför gravingången. Nu utfördes den s k "munöppningsceremonin", varigenom mumien återfick "livets andedräkt". Sedan den döde sålunda på magiskt sätt hade återförts till livet och sedan han hade mottagit offergåvorna med mat och dryck, lades han i graven, hans "boning för tusen sinom tusen år".		Osiris på sin tron t v, framställd med traditionella attribut: Atef-kronan, två spiror -den ens i form av en kräkla, den andra i form av ett gissel- o skrud i form av en liksvepning. Hans händer vilar över bröstet, precis som de ofta gör hos mumierna. I livet efter döden tar Osiris emot den avlidne, som själv ska bli en Osiris.
En präst utför "munöppningsceremonin" innan mumien ska läggas i graven. Innanför gravporten(t h på bilden) syns trappan som leder till gravkammaren, där själen vistas i fågelgestalt (se Ba). Den dödes hustru gråter...
Nu började livet efter döden. Anubis, väktaren i dödsriket, ledde den döde fram till Osiris som skulle pröva och döma honom. Därefter var det dags för "vägningen av hjärtat". Hjärtat måste vara lätt som en fjäder på vågskålen. Fjädern på den ena skålen symboliserade Ma`at, sanningens och rättvisans gudinna. Med öppet gap stod monstret Ammit, "slukerskan", redo att svälja den döde för den händelse att hjärtat skulle väga för mycket, dvs om de onda gärningarna vägde tyngre än de goda. I så fall drabbades man av den andra och slutliga döden. Thot, vishetens och kunskapens gud, skrev ned resultatet av vägningen i närvaro av Osiris och gudarna i hans krets. Den döde, som nu kallas för "den som är sann i tal", kan därmed inleda sin färd i den undre världen.
Själen har återförenats med kroppen. Förd av Anubis träder den döde in i dödsriket. Här ställs han inför Osiris domstol: han får avlägga negativ syndabekännelse, hans hjärta vägs på en våg(ovan t v)...

Förstoring av bilddetalj ovan: vägning av hjärtat. Man ser monstret Ammit som väntar med öppet gap. Visheten o kunskapens gud, Thot, skriver ner resultatet på väggen.

Taweret, flodhästgudinnan o Hathor, kogudinnan som kommer fram ur berget i Väster, där graven finns. Dessa gudinnor vakar över den döde.

Den undre världen
För denna färd behövde han en handledning: Dödsboken - en papyrusrulle som lades på mumien i kistan eller i en låda på vilken det stod en staty av Phta-Sokar-Osiris. Dödsboken var försedd med illustrationer som bildade något av kartbok till dödsriket. Man ser kanaler, sjöar, vägar och portar. Portarna vaktades av knivbeväpnade demoner, för det vimlade av skrämmande varelser i dödsriket. Den döde måste kunna de magiska formler som gjorde det möjligt att passera dessa hinder och komma fram till de saligas boningar. Dödsboken, som härstammar från Nya rikets tid, innehåller mycket gamla traditioner. Vissa av dem går via kisttexterna, som skrevs i och på Mellersta rikets träkistor, tillbaka på pyramidtexterna. Dessa mejslades in på väggarna i gravkamrarna i de kungliga pyramiderna från och med femte dynastin (2500 fKr). De var ursprungligen reserverade åt kungen men kom så småningom att gälla för alla.
Källa: Dunand/Lichtenberg: Egyptens mumier
Illustrerad vetenskap
Internet

Dödsboken

tillbaka till sida 1
fortsätt till sida 3
fortsätt till sida 4