Djurmumier
Detta är sidan 3 av 4
Djuren har alltid varit föremål för dyrkan i Egypten. Falken Horus, en urgammal inkarnation av kungamakten, kunde därför under historisk tid framställas antingen som en fågel eller som en människa med fågelhuvud. Å andra sidan behöll tjuren Apis, som dyrkades i Memfis, gumsarna i Mendes och Elefantine oftast sina djurgestalter så länge den egyptiska kulturen bestod. Dessa djur betraktades som levande gudar och var därför bestämda att leva i evighet genom balsamering. Varje inkarnation var unik.
Falkmumie försedd med mask och vackert inlindad.

Det fanns exempelvis bara en Apis och han identifierades genom speciella detaljet i färgteckningen. Han hade ett tempel, där man förrättade gudstjänst åt honom, och en helig inhägnad, där han levde och dit de troende kom för att beskåda honom. När han dog balsamerades han enligt en ritual liknande den som gällde för människorna. Han mumie lades i en jättestor granitsarkofag, som ursprungligen placerades i en individuell grav. Under senare perioder placerades sarkofagen i en enorm underjordisk klippgrav med många kammare, det berömda Serapeion i Saqqara. I närheten låg begravningsplatsen för de heliga korna, Apis mödrar, som man nyligen hittat.
Andra levande gudar var tjuren Mnevis i Heliopolis och tjuren Buchis i Armant. En annan sådan gud var Sobek, krokodilguden som dyrkades i Fayyum och Kom Ombo. I hans tempel levde heliga krokodiler, som alla var gestalter av Sobek. Herodotos skildrade: "Dessa två provinser (Fayyum och Thebe) har var sin tam och dresserad krokodil. Man sätter smycken i öronen och pärlband kring framfötterna på krokodilen och ger honom helig mat."
Tjuren Buchis i Armant

Balsamerarna mumifierade även djur som votivgåvor (matoffer till den dödes resa) och sällskapsdjur. Markattor, ankor, fiskar, näbbmöss, ormar.. Man har hittat mängder av kattmumier i Bubastis, som ligger i Nildeltat och i Saqqara, där pilgrimmer hade skänkt dem som offergåvor åt gudinnan Bastet. Ibisfågel och babian offrades åt guden Thot. Krokodilmumierna är särskilt vanliga på begravningsplatserna i Fayyum och Kom Ombo. Dessa mumier är oftast mycket omsorgsfullt inlindade, men innehållet i mumierna är inte alltid lika välbevarat eller välordnat. I ett och samma hölje kan man exempelvis finna flera djur av olika storlek, ibland också ägg.
Kattmumier från Bubastis i Saqqara.

Krokodilmumier är särskilt vanliga i Fayyum och Kom Ombo.

Graven - den dödes boningsort
I graven fortsatte den döde sin tidigare tillvaro, fast på ett nytt sätt, i en värld styrd av magi. För att han skulle kunna fortsätta att njuta av det dagliga livets glädjeämnen räckte det med att de fanns avbildade i graven. På bilderna ser man honom därför sittande vid ett bord som är fulldukat med olika sorters mat. Bilder av jakt eller åkerarbete kan ha haft en liknande betydelse. Detta är också bakgrunden till att de döda alltid framställdes som unga och vid god vigör. Detta gäller särskilt faraonerna, som för övrigt knappt hade hunnit bestiga tronen förrän de började ställa iordning sina gravar. De modeller som återger det dagliga livets olika aktiviteter och de miniatyrhus, "själahus", som är mycket vanliga i privatpersonernas gravar från Mellersta riket, påminner också om att den döde ansågs fortsätta sitt liv. De efterlevande offrade livsmedel som skulle göra det möjligt för den döde att fortsätta livet på den andra sidan. Han fick också med sig föremål från det dagliga livet: toalettsaker, kläder och tyger, kärl av keramik eller sten, olika yrkesredskap (paletter för skrivare, medicinska skrifter, skyttlar,sländtrissor osv). Ibland lades vapen i graven - även leksaker. Vissa av dessa föremål var sådana som den döde hade använt medan han levde, medan andra var tillverkade speciellt för graven eller begravningsceremonierna. Den förgyllda stridsvagnen i Tutankhamons grav t ex, hade uppenbarligen aldrig använts.

Scener ur det dagliga livet är vanligt i privatpersoners gravar. En klassisk scen: den avlidna framför ett bord med offergåvor, som här består av bl a bröd. Den döde fick också med sig föremål från det dagliga livet. T ex en spegel. Modell av hus och boskap, vilka genom magi gav den döde möjlighet att ta dessa företeelser i anspråk.

Dessutom innehöll graven en hel rad föremål som fyllde en rituell funktion. Bland dessa märks kanopkärlen, avsedda för de balsamerade inälvorna. De blev allt vanligare från det Mellersta riket. Vidare uschebti, små mumieformade statyetter av trä, sten eller glaserad frittmassa som dyker upp vid samma tid. Under det Nya riket började man placera upp till flera hundra sådana figurer hos den avlidne. - Hos Iufaa fann man 143 stycken och hos Tutankhamon 148. - Ibland fanns det en för var och en av årets dagar, plus några uppsyningsmän som skulle leda arbetet. Dessa figurer var den dödes tjänare och hade till uppgift att arbeta i hans ställe på den andra sidan. Från och med Mellersta riket och fram till den romerska tiden placerades också nakna kvinnofigurer med starkt betonade könskännetecken i gravarna för både män och kvinnor. De har ibland kallats för "den dödes konkubiner", men det är förmodligen ett misstag. Tanken var nog att de skulle ha en gynnsam effekt på de sexuella funktionerna i livet efter detta.

"Om det behövs någon för att urföra ett dagsverke på den andra sidan så svarar du ´Här är jag!` "Dessa ord ur Dödsboken skrevs ofta på de små
s k ushebti, den dödes tjänare, liksom för att påminna dem om deras uppgift. Dessa statyetter varierar i höjd från några centimeter till flera decimeter för betydelsefulla personer. Vissa av dem fick en egen liten kista som påminde om den dödes.		 Kista för kaopkärl. Gudarna som skyddade inälvorna är avbildade på kistan. Naken kvinnofigur, som förmodligen helt felaktigt har kallats "den dödes konkubin".

Kistan
Mumien skyddades av flera fodral som var mer eller mindre utsmyckade, beroende på hur förmögen den döde hade varit. När det rörde sig om framstående personer kunde det yttersta fodralet vara en stensarkofag, men vanligen bestod det av en träkista som var formad antingen som en rektangulär låda eller som en människokropp.
Ursprungligen bestod likkistorna av enkla trälådor. Under senare hälften av andra årtusendet fKr. började man smycka yttersidorna med symboliska motiv o rituella texter, medan man skrev den dödes namn på locket. Formen ändrades också o ofta återgav den mer eller mindre exakt den dödes kroppsform. Gravplundrare har varit framme i nästan alla sarkofager o kistor innan arkeologerna kunnat undersöka dem. Exempel på kistdekoration där man avbildat den döde som en "Osiris".
Dekorationen på sarkofagen eller kistan varierade starkt från tid till tid. Den innefattade rituella texter och biografiska uppgifter med den dödes namn, titlar och sysselsättning mm. Den kunde också innehålla mytologiska scener. Sarkofagen eller den yttre kistan innehöll ursprungligen en andra kista, som var kroppsformad. Från och med den 22:a dynastin (1000-talet fKr) ersattes denna av en "kartong": ett fodral gjort av tyg eller papyrus som hade bestrukits med gips och smyckats med ibland förgyllda bilder och ornament i klara färger. För det mesta är kroppsformerna bara antydda, medan det av en tung peruk inramade ansiktet ofta är uttrycksfullt, kanske rent av individualiserat. En del mycket rika personer fick en tredje kista, ex faraonerna, som också fick en guldmask med sig i graven. Allra innerst låg mumien höljd i dukar och bindlar.
Tamutnefret, Amuns sångerska, var uppenbarligen en förnäm dam: hennes mumie låg innesluten i tre kroppsformade o rikt smyckade kistor.På locket finns ett textband på utsidan, medan gudar är avbildade på sidorna. En bevingad gudinna lägger sina armar omkring den avlidna i en beskyddande gest. Tanken med texterna var att de skulle låta den döde njuta av ett evigt liv.

Det var naturligtvis bara mycket förmögna personer som kunde kosta på sig alla dessa mumiefodral. Många begravdes utan vare sig kista eller "kartong"-överdrag utan bara svepta i dukar och bindlar. Under sentiden var många mumier täckta endast av en förgylld och målad gipsmask. Från och med den romerska tiden fick det ofta räcka med ett porträtt målat på trä, som stoppades in bland bindlarna i ansiktshöjd. En del var höljda i en stor målad duk. De allra fattigaste blev inte ens balsamerade. Nu var mumien redo att ta sin boning i graven, hans "hus i tusen sinom tusen år". Det återstod bara att skydda den för giriga människor.
Porträtten brukade skjutas in mellan bindlarna. De kunde också stoppas i överdraget, som man gjorde vid begravningen av en viss Artemidoros, vars mumie hittades på den romerska begravningsplatsen Hawara. Hans namn är skrivet med grekiska bokstäver under kragen med blommönster. Ofta täcktes den förmögne mumien med ett nät av färgade fajanspärlor, -se Iufaa- men ibland nöjde man sig med att måla nätet på överdraget.

Under den romerska epoken belade man ansiktet eller andra kroppsdelar(särskilt extremiteterna) hos vissa mumier med blad av guld eller elektron(en legering av guld o silver). Guldet, en metall som inte kunde oxidera, skulle hindra kroppens förfall.
Ögon som målats på en kista från Mellersta riket. Med hjälp av dem kunde den döde se ut i gravkammaren. På 300-talet eKr. uppstod seden att klä de döda i de plagg som de hade burit medan de levde. En del välbevarade plagg vittnar om stor hantverksskicklighet.

Källa: Dunand/Lichtenberg: Egyptens mumier
Illustrerad vetenskap
Internet

Till första mumiesidan
tillbaka till sida 1		 Till mumiesida 2
tillbaka till sida 2		 Till mumiesida 4
fortsätt till sida 4


Till toppen
Till föregående mumiesidan Till första sidan(index) Till nästa mumiesida

[geografi][befolkning][statsskick][sfinxen][faraonerna][pyramiderna]
[egyptenresan][kulturliv][info][länkar][skicka e-post]
 Copyright© Anne Svensson/ScarabéDesigns 1998/1999/2000/2001-2006