mummies4

Vad hände med mumierna?
Detta är sidan 4 av 4

Plundringen av gravarna började mycket tidigt och snart utvecklades mer och mer avancerade skyddsåtgärder mot tjuvarna. Ju rikare den döde var, desto bättre skydd kunde han få i graven. Både arkitekter och tjuvar gjorde sitt bästa för att överlista sina motståndare och denna kamp pågick alltifrån de första dynastierna ända till slutet på den egyptiska kulturen. Faraonerna lät bygga monumentala gravar, som de försåg med en slösande rik inredning. Att bryta sig in i en pyramid var inte lätt; det förutsatte nästan att plundrarna stod i maskopi med väktarna. Det dröjde till den första mellanperioden, som kännetecknades av oroligheter och svag centralmakt, innan plundrare lyckades tränga in i pyramiderna. Det måste ha varit ett svårt företag, med tanke på alla de inre säkerhetsanordningarna: fällblock, lönngångar, dolda ingångar som ofta var tillslutna med stenblock osv. Man har inte hittat någon pyramid som inte plundrats och ibland har gravkamrarna varit nästan helt tömda när arkeologerna trängt in i dem.

När man undersökte katakomberna i närheten av Alexandria upptäckte man en gravarkitektur som förenade pelare i egyptisk stil med gavelfält i grekisk tempelstil.
Innehållet i Tutankhamons grav var nästan helt bevarat, trots att den hade fått besök av tjuvar strax efter kungens begravning. Plundrarna, som hade blivit störda under inbrottet, hade låtit gravgåvorna ligga kvar huller om buller. Fotografierna av graven vid upptäckten ger en ögonblicksbild av en pågående gravplundring.

Under det Nya riket slutade faraonerna att låta sig begravas i pyramider, som var alltför iögonfallande , och gick i stället över till i berget uthuggna gravar. De viktigaste skälen var religiösa, men säkerhetsaspekterna spelade också en roll. I bergen vid Thebe (Konungarnas dal, Drottningarnas dal) högg man ut enorma underjordiska gravkammare. Man arbetade i hemlighet, åtminstone i början, och gravöppningarna var i pricip dolda. Men trots att det fanns en permanent vaktstyrka, som skulle verka avskräckande på tjuvarna, blev även dessa gravar plundrade, precis som sina föregångare. Ingenting hjälpte, varken djupa schakt, blindgångar eller tunga svåröppnade granitsarkofager. De ofullständigt bevarade protokollen från en rättegång på Ramses IX:s tid (20:e dynastin) kastar ljus över plundrarnas verksamhet. Det går inte att bevisa, men vissa dunkla inslag i deras vittnesmål antyder att de hade medbrottslingar på hög nivå, däribland kanske chefen för polisstyrkan vid begravningsplatsen.

Under de följande åren blev gravkränkningarna allt vanligare. I Konungarnas dal blev bl a Sethos II:s och Ramses II:s gravar plundrade. Mellan 1050 och 950 fKr lät därför Amons överstepräster i hemlighet flytta de faraoniska mumierna från 18:e, 19:e och 20:e dynastierna till gömställen som inte upptäcktes förrän mot slutet av 1800-talet. De flesta av mumierna hade naturligtvis berövats sin utstyrsel och de lindades därför om på nytt vid omflyttningen. Även fattigare privatpersoners gravar har blivit utsatta för plundring alltsedan antiken. Frestelsen blev särskilt stor för de fattiga i Egypten under ekonomiskt svåra tider. Plundrarna var oftast hantverkare och bönder som arbetade i närheten av gravplatserna. Plundringen, som har fortsatt ända in i våra dagar, har försett den svarta antikvitetsmarknaden med varor och förstört ovärderligt arkeologiskt material.
Klicka här så kommer du till sidan med rättegångsprotokoll och andra vittnesmål och dokument om balsamering bl a.

Grav nr.20 på begravningsplatsen i Duch innehöll en fruktansvärd röra av kroppar, lösöre o svepningar. Det var ganska vanligt att man begravde människor i äldre gravar, åtminstone under sentiden. Det var faktiskt också vanligt att gravar, som uppenbarligen hade byggts för en enda människa med familj, senare fylldes med travar av mumier. Ibland blev de först begravda mumierna skadade. De förnämsta föregick med dåligt exempel. Det hände att faraonerna själva, de levande gudarna, "återanvände" sarkofager och gravgåvor, ibland t o m själva gravarna. På ett lejon med människohuvud från Tanis har inte mindre än tre olika faraoner lämnat inskriptioner. Psusennes, en farao under den 21:a dynastin, var begravd i en sarkofag som ursprungligen hade tillhört en hög ämbetsman under den 19:e dynastin. Mumierna förlorade både bindlar och prydnader och en del flyttades från det som skulle vara deras "boning i tusen sinom tusen år". Många förstördes helt under dessa prövningar.

Mumierna som forskningsobjekt

Under hela 1800-talet organiserade man tillställningar för en utvald publik som fick se på när man befriade mumierna från deras bindlar. Dessa morbida skådespel hade inte mycket med vetenskap att göra. Det var inte förrän efter fyndet vid Deir el-Bahri (en gömma full med kungliga mumier) som man insåg att man måste bevara dessa mumier och undersökningsmetoderna blev allt mer seriösa. I fortsättningen utförde man ofta en mer eller mindre fullständig obduktion av mumiens kropp efter att man tagit bort bindlarna. Detta gjorde att man lärde sig mer om balsamerningsprocessen och om vissa sjukdomar eller olyckshändelser som hade drabbat de döda. Från och med röntgenteknikens upptäckt började man också att röntga mumierna. Vid en noggrann undersökning av kungamumierna på Kairos museum fick man mer exakt information om olika sjukdomar och fysiska egenskaper hos mumierna, vilket gjorde det möjligt att verifiera släktskapsförhållanden och andra uppgifter i de gamla egyptiska texterna.
Förutom radiologin använder man sig numera av histologin (studiet av de mänskliga vävnaderna), undersökningar av blod-och vävnadsgrupper, endoskopi (dvs inspektion av kroppens håligheter med hjälp av ett fast eller böjligt rör) samt kemiska och fysikaliska mikroanalyser. Man använder sig också av de senaste medicinska metoderna för att få bilder av det inre av kroppen, särskilt datortomografin. Däremot kan man inte utföra magnetresonanstomografi, MRT, på mumierna (dvs undersöka med hjälp av magnetkamera), eftersom sådana undersökningar förutsätter väteatomer, vilka huvudsakligen finns i vattnet i människokroppen. Datering med hjälp av C-14-metoden ger intressant information, men man kan inte verifiera ett visst historiskt årtal med hjälp av den. En annan användbar teknik utgår från racemiseringen av aminosyrorna. Denna metod har en fördel framför den föregående, det räcker med mycket små prover, men dess tillförlitlighet är beroende av den temperatur vid vilken materialet har förvarats.
De senaste decenniernas forskningar angående balsameringstekniken bekräftar på det hela taget de uppgifter vi fått från vår enda skriftliga källa, Herodotos historia. De tre olika sorters balsamering han nämner motsvarar vad man funnit; en variation från mycket väl balsamerade individer, med intakta kroppar och uttrycksfulla ansikten, till individer som är mer eller mindre förfallna, ofullständiga eller skadade. Andra iakttagelser kan sättas i samband med myterna eller de rituella föreskrifterna. Mumier med armarna i kors över bröstet påminner om bilder av Dödsguden, Osiris. Den kastrerade mumien påminner om myterna kring samme gud. På ansiktet och lemmarna av vissa mumier har man funnit spår av guld, tecken på att kroppen har förgyllts. Även denna sed, som började uppträda sent i historien, syftade till att förvandla den döde till Osiris. "Guldet föder dig på nytt", löd en rituell formel.

I det fördynastiska Egypten begravdes de döda vanligen direkt i sanden, men ibland lades de i en kista eller i en kruka.
På en väl balsamerad kropp är även de finaste anatomiska strukturerna bevarade. Här en fingertopp förstorad 3,5 gånger. Man kan urskilja fingeravtrycket - ja, t o m svettkörtlarnas öppningar.

De flesta antropologiska studier av de gamla egyptierna utgår från lämningar av skelett, bl a för att de är lätta att mäta. Genom att undersöka håret, naglarna och huden, ibland t o m fingeravtrycken, kan man få en bättre bild av hur de faktiskt såg ut. Den genomsnittsliga livslängden var omkring 40 år, bara några år mindre än den var i Europa för 150 år sedan. De flestas tänder hade en omfattande nedslitning av tandkronorna beroende på att brödet i det gamla Egypten bakades på grovt mjöl som innehöll kisel (sand). Detta ledde till att det så småningom uppstod öppningar till pulpahålan, vilket medförde svåra varbildningar och smärtor. Däremot verkade det inte som om egyptierna led av karies. Det var ju mest de styrande klasserna som hade tillgång till socker som kom ganska sent i historien. Honung var emellertid tidigt både känt och använt i Egypten. Det ingick till o med som beståndsdel i en del mediciner mot karies! De gamla papyrusskrifterna nämner ganska många sjukdomar som egyptierna led av, men de är ganska svåra att identifiera. Genom att studera mumierna känner man igen vissa av dem. Man har också hittat sjukdomar som inte nämns i texterna. Yttre skador som frakturer hittar man förstås lätt. Detsamma gäller artros, i första hand ryggartros, som tycks ha varit mycket vanligt. Det verkar som om den hade samband med att egyptierna fick arbeta hårt i jordbruket och ofta bära tunga bördor. Vissa parasitsjukdomar såsom filarios och bilharzia, kan däremot bara upptäckas genom röntgenundersökningar, vilket desvärre ger irreparabla skador på mumierna. Forskarna har konstaterat en del fall av vår tids sjukdomar - bl a tuberkulos, hjärt-kärlsjukdomar - däremot inte så många fall av cancer. Denna sjukdom drabbar oftast mjukdelarna och syns därför inte längre.

År 1976, tretusentvåhundra år efter sin död, skickades Ramses II till Paris eftersom mumien behövde bli omsedd. Det var första gången som en kunglig mumie lämnade Egypten. Man utnyttjade tillfället o lät kungen genomgå en avancerad undersökning(läs mer om Ramses här).
Röntgenbilden av Ramses kranium visade att hela hjärnan hade avlägsnats o att hjärnskålen hade fyllts med harts. Tänderna var i mycket dåligt skick, vilket knappast är förvånande: Ramses II var över 84 år gammal när han dog.

Mumierna i Duch

Duch är ett litet samhälle vid sydspetsen av oasen Charga i den libyska öknen och var bebodd mellan det första århundradet fKr och 400-talet eKr. Här har man grävt fram 700 mumier som man gjort en omfattande undersökning av. Mumierna, som i allmänhet hade berövats både smycken och bindlar genom gravplundringar, var ofta täckta med en skorpa av sand. Människorna var spensliga, av medellängd(männen 1,65 m, kvinnorna 1,55 m)ljushyade, lång-eller mellanskalliga och krushåriga. De negroida dragen var knappt märkbara vilket förvånade forskarna med tanke på närheten till nubiska folkgrupper. Invånarna i Duch hade praktiskt taget samma drag som Nildalens befolkning har idag. Man kunde se ganska många exempel på sjukdomar. Frakturer beroende på fysiska skador har i flera fall lett till döden(ex lårbensbrott hos en gammal kvinna, skallfraktur hos ett barn). Kroppsarbetet tycks vara orsaken till att artros(förslitningsskador) i ryggraden är så vanlig: 74% av 38 röntgade vuxna led av denna sjukdom, medan hela 84% led av skolios! Hos ung två tredjedelar av samma grupp märktes linjer i benstrukturen beroende på uppehåll i tillväxten, vilket tyder på att perioder av livsmedelsbrist varit ganska vanliga. Man konstaterade också parasitsjukdomar som än i dag är vanliga i Egypten, filarios och (framför allt)bilharzia. Medelåldern uppskattades till 38 år. Praktiskt taget alla var balsamerade och ungefär två femtedelar var mumier. Balsameringsarbetet var av hög kvalitet.

Klicka på mumierna så får du mer upplysningar om dem!
Du får då också möjlighet att spara dem på din egen hårddisk!

Källa:Dunand/Lichtenberg: Egyptens mumier
Illustrerad vetenskap
Internet

tillbaka till sida 1
tillbaka till sida 2
tillbaka till sida 3

[geografi][befolkning][statsskick][sfinxen][faraonerna][pyramiderna]
[egyptenresan][kulturliv][info][länkar][skicka e-post]
Copyright© Anne Svensson/ScarabéDesigns 1998/1999/2000/2001-2006