Protocol

Plundringen av kungagravarna på Ramses IX:s tid. Ramses I och Ramses II (19:e dynastin) återgav Egypten den glans som landet hade förlorat då huvudstaden flyttades till Amarna (se Akhenaten o Nefertiti). Under den 20:e dynastin, efter Ramses III, försvagades emellertid kungamakten gradvis, samtidigt som Amunprästernas makt ökade. Under Ramses IX blev gravplundrarna djärvare och gav sig nu även på de kungliga gravarna i närheten av Thebe. Borgmästaren i Thebe, Paser, inledde en undersökning som resulterade i att flera av gravplundrarna greps och ställdes inför rätta. Här förljer ett utdrag ur undersökningskommissionens rapport. Konung Sechemres Schedtawis, Re Sobekemsafs sons, pyramidgrav: Denna befanns ha blivit skändad av tjuvarna, som hade tagit sig in i "pyramid"-kammaren genom att gräva en tunnel från den yttre hallen i den klippgrav som var byggd åt Nebamun, föreståndare för kung Menchperres spannmålslager. Det visade sig att konungens gravkammare saknade sin herre och att drottningens, hans gemål Nubchaas, gravkammare saknade sin härskarinna, ty tjuvarna hade burit händer på dem båda två. Visiren, de framstående medborgarna samt förvaltarna undersökte saken och de upptäckte hur tjuvarna hade gått till väga vid sitt angrepp på denna konung och hans gemål... Efter T.E. Peet: The Great Tomb-Robberies of the XXth Egyptian Dynasty, Oxford 1930
Utdrag ur plundrarnas vittnesmål: Vi gick till kungagravarna för att plundra dem, såsom vi hade för vana. Vi fann kung Sechemre Schedtawis, Re Sobekemsafs sons pyramid, som var mycket olik de pyramider och de gravmonument som är byggda för ädlingar och som vi annars brukar plundra. Vi tog våra kopparredskap och bröt oss in i denne kungs pyramid genom dess innersta del. Vi fann dess underjordiska kammare och vi tog tända facklor i händerna och gick ned. Sedan bröt vi oss igenom den fyllning av småsten som vi fann vid öppningen till hans nisch och vi fann denne gud liggande längst in i sin gravkammare. Vi fann också hans drottnings, Nubchaas, gravplats, som låg bredvid hans, skyddad av murbruk och täckt med stenfyllning. Vi tog oss igenom denna och fann henne [vila] där på liknande sätt. Vi öppnade sarkofagerna och kistorna som de låg i och vi fann denne ädle konungs mumie tillsammans med konungens svärd. På hans hals låg ett stort antal amuletter och smycken av guld och han bar en ansiktsmask av guld. Denne konungs ädla mumie var helt täckt av guld och hans kistor var både in- och utvändigt smyckade med guld och silver och besatta med alla slags ädla stenar. Vi plockade samman guldet på denne guds ädla mumie, tillsammans med hans amuletter och de smycken som var på hans hals och [det guld som var på] kistorna i vilka han vilade. [Och vi] fann drottningen vilande på samma sätt. Vi plockade ihop allt som vi fann på henne också och satte eld på kistorna. Vi tog det lösöre som vi fann hos dem, bestående av guld-, silver- och bronsföremål och delade det mellan oss. Och det guld som vi fann på dessa två gudar och som kom från deras mumier, det delade vi i åtta delar. Tjugo deben guld [en deben= 91 gram] fick var och en av oss, tillsammans alltså 160 deben guld, delarna av lösöret oräknade. Sedan begav vi oss till Thebe. Efter F. Daumas: La civilization de l´Égypte pharaonique, Paris 1982

Arabiska "upptäckare" i den stora pyramiden På 700-talet styrdes Egypten av de abbasidiska kaliferna som residerade i Bagdad. Kalifen al-Mamun, Harun ar-Rashids efterträdare, lär ha tagit initiativ till utforskningen av den stora pyramiden (Cheops), som enligt ryktet skulle innehålla skatter. Skildringen ingår i "Kort redogörelse för underverken", skriven omkring år 1000 av den nästan helt okände Ibrahim ibn-Wasif Shah. Texten har en tydlig prägel av fantasi och saga, varför man bör ta den med åtskilliga nypor salt. Tjugo män kom överens om att tränga in i pyramiden och att inte komma ut igen ifall de inte nådde dess innersta del utan hellre sätta livet till. De tog med sig mat och dryck för två månader, vidare elddon, facklor, rep, pikhackor och alla de redskap som de skulle kunna få användning för. De tog sig in i pyramiden, varefter de gick nedför den första, sluttande gången och sedan nedför den andra. Medan de gick där såg de fladdermöss stora som örnar, som slog dem med vingarna i ansiktet. Till slut kom de till en öppning varifrån det kom ett jämnt och kyligt drag. De tänkte gå in där, men draget släckte facklorna. Då gick de och satte dem i glaskärl och vände sedan tillbaka till öppningen för att försöka tränga in i den. De såg emellertid att hålet längst in var tillslutet med en stor skiva av ett dyrbart ämne och de förstod att kungarnas kroppar tillsammans med deras guld och övriga skatter fanns innanför denna. Men de visste inte hur de skulle ta sig ner dit. En av dem sade: "Bind ett rep om mig och låt mig glida ned i gången tills jag når fram till skivan. Jag kanske kan lyfta den på något sätt." Hans kamrater gjorde som han hade sagt: de band ett rep om hans midja och sänkte ner honom i hålet. Där stannade han länge, medan hans kamrater fortsatte att hålla i repen. Till slut slöts emellertid hålet omkring honom. De andra drog förgäves allt de orkade för att få upp honom, men de kunde inte få loss honom. De hörde hur det knakade i hans ben...Sedan kom en röst som var så skräckinjagande att de föll avsvimmade till marken. Så snart de hade återfått medvetandet försökte de komma ut därifrån. Det var bara med yttersta ansträngningar som de lyckades göra det. Flera av dem stupade i gångarna och de andra lät dem ligga där och dö. De som överlevde kunde till slut gå ut ur pyramiden. Som de satt där på marken såg de den som hade krossats i hålet stiga upp ur marken framför dem. Han tycktes vara vid liv, men han talade till dem på ett underligt språk och sade ord som de inte förstod. Senare tolkade emellertid en lärd man från Said hans yttranden för dem. De betydde: "Så går det för den som traktar efter andras skatter." När mannen hade sagt detta tystnade han och föll död till marken... Kort redogörelse för underverken är översatt från arabiskan av Carra de Vaux, Paris, Editions Sinbad, 1984

Hur en europé på 1800-talet skaffade sig antikviteter i Egypten År 1889 gjorde G. Le Breton, direktör för Keramikmuseet i Rouen, en resa till Egypten. I Achmim anordnade han hemliga utgrävningar som gav honom möjlighet att ta med sig några mumier samt flera fynd av tyger till Frankrike. Hela bytet delades mellan Museet för fornsaker i Rouen och Cluny-museet i Paris. Idag blir vi kanske chockerade över de metoder som användes och som beskrivs i detta brev. Bäste monieur Alfred, Jag kan inte motstå nöjet att skriva till Er för att meddela en god nyhet som är av intresse för både Cluny-museet och Museet för fornsaker i Seine-Inférieure (Rouen). Det första jag gjorde när jag kom fram till Egypten var att skaffa mig upplysningar om var man kunde finna dessa omtalade bysantinska vävnader... Ni vet att jag är en oförvägen forskare. Jag började därför med att muta en arab som förde mig till stället dit araberna går om natten för att gräva i gravarna efter de omtalade vävnaderna. (...) Jag lejde ett trettiotal araber och satte sedan igång. Det första urgrävningsstället var en höjd av sand där man redan hade grävt ut minst tre- till fyratusen gravar på en yta som jag uppskattade till 30 hektar. Mina första forskningar var fruktlösa, eftersom jag grävde i gravar som redan var utgrävda, men inom kort, när jag undersökte en del ställen runtomkring, upptäckte jag ett helt outforskat område. Där fick jag uppleva glädjen att bringa i dagen sexton mumier som var insvepta i dessa omtalade tyger. Jag tog av mumierna större delen av de vävnader som de var insvepta i och lät mina araber bära med sig tre av dem. Man skulle kunna tro att det var igår som de hade blivit insydda i sina svepningar. Jag lät tillverka en låda där jag lade tygerna tillsammans med vävnaderna från de andra mumierna.(...) Svårigheterna består nu i att få iväg lådan till Frankrike utan att den egyptiska tullen får reda på det, för i så fall blir den förmodligen beslagtagen. När jag kommer tillbaka till Kairo skall jag därför bege mig till greve d´Aubigny och be honom låta lådan gå som diplomatpost. I denna låda finns det två barnmumier och en vuxenmumie som är underbart väl bevarade. Som Ni märker min bäste monsieur Alfred, så förspiller jag ingen tid här i Övre Egypten. (...) Ur ett brev till A. Darcel, intendent vid Cluny-museet i Paris, daterat den 7 februari 1889. Citerat av Sydney Aufrère i Catalogue de collections égyptiennes, Musées départementaux de Seine-Maritime, Rouen 1987

Ur en balsameringsrit Balsameringen, och allt vad som rent tekniskt hör dit, styrdes av mycket strikta föreskrifter, som finns upptecknade i särskilda böcker. En text har bevarats i två exemplar från den romerska tiden, funna i Thebes gravstad. De gick alldeles särkert tillbaka på ett mycket äldre original. Om än ofullständiga beskriver dessa texter alla faser i mumiersvepandet och innehåller de beledsagande besvärjelserna. Jämförelsen med denna föreskrift och den verklighet, som man kan iakttaga vid studiet av själva mumien, visar ett ganska stort avstånd mellan ideal och verklighet. VI: Påsättning av finger- och tåskydd på händer och fötter "Och för att sedan fästa hans finger- och tåskydd av guld på händer och fötter: man börjar med de fyra fingrarna och slutar med vänstra stortån; man sveper sedan med en lång remsa av rött linne från Sais." Formler som reciteras därefter: "Osiris NN (den avlidnes namn)! Du har fått dina skydd av guld, av rent guld är nu dina fingrar och tår, dina naglar är av elektrum! Res uppenbarelse når dig, den som i sanning är Osiris gudomliga kropp. Du kommer att kunna vandra på dina ben till evighetens palats, dina händer skall kunna vara med dig till det oändliga varandets plats. Ty du har förnyats genom guldet, du har fått ny kraft genom detta elektrum. Dina fingrar och tår glänser i Osiris palats, ja hos Horus själv i balasameringskapellet." VII: Andra smörjelsen samt inlindningen av huvudet "Smörj hans huvud och även mun, båda med den olja som heter 'fäst huvud och fäst ansikte'. Linda in med tyg av samma sort som Re-Harachte från Heliopolis. Tyg av samma sort som Nechbet från El-Kab placeras på hjässan, Hathor-tyg, gudinnan från Dendera, på ansiktet och Thot-tyg, han som skiljer de båda stridande åt, på hans öron samt Nebet-Hetep-tyg i nacken. Tjugotvå rullar för högra respektive vänstra delen av hans ansikte, de skall lindas i nivå med öronen. Därefter svepes mycket omsorgsfullt med lindor av två tums bredd." Formler att reciteras därefter: "Ärevördiga och stora härskarinna över östern, kom, närma dig Osiris NN:s öron. Gör så han ser med ditt öga, att han hör med ditt öra, att han andas med din näsa, att han talar med din mun, att han brukar sin tunga för att föra sin talan i underjordens inre."
En harposång Bland gravinskrifter i Nya riket förekommer ganska ofta en text, som man kallat "harpospelarens sång". Med några olika varianter berör den alltid samma temata, särskilt det mänskliga livets oundvikliga gång. Utan att förneka "det andra livets" realitet accentueras omöjligheten av en tillbakagång till det som varit samt nödvändigheten av att njuta dagen som är. Man skall inte förpassa tillfället att taga tillvara livet i väntan på inträdet i "det land som älskar tystnaden". Detta är det egyptiska uttrycket för Horatii "carpe diem" (övers.lat. fånga dagen).
Generationer kommer och går, så är det sedan de gamles tid, de gudar som funnits förut och nu vilar i sina pyramider. Ädlingar och berömda har begravts i sina gravar. De har byggt sitt hus, vars platser ej mera finns till. Vad har blivit av dem! Jag har hört visdomsord av Imuthes och Hordjedef, som ordspråk citeras de och varar längre än allt. Var finns deras boningar! Deras murar har störtats in, deras platser finns ej mera, som om de aldrig funnits. Ingen kommer från underjorden för att tala om vem han är, för att begära vad han behöver eller för att lugna våra hjärtan i väntan på att vi själva också skall färdas till den plats dit de har gått. Men lugna ditt hjärta!	Må glömskan vara dig till nytta. Följ ditt hjärta så länge du lever. Sätt doftande salva på huvudet, kläd dig i finaste linne. Smörj dig med det gudomliga offrets sanna underverk. Sörj för ditt liv i välmåga, att ej ditt hjärta försvagas. Följ ditt hjärta och det som är väl för dig. Sköt dina angelägenheter i denna värld och trötta ej ditt hjärta fram till den dag, då gravens klagan når dig. Den med trögt hjärta hör ej sin kallelse, men aldrig har då kallelsen räddat någon från graven. Varför då inte njuta den lyckliga dagen och glömma bekymren. Se, ingen har någonsin tagit sitt gods och guld med sig. Se, ingen har återkommit som en gång gått bort.

En förteckning över begravningskostnader I de grekiska papyrerna från Egypten finns många räkningar på begravningskostnader. Den här texten kommer från Soknopeonese, en by i Fayyum-oasen. Man kan notera, att de största kostnaderna rör tyg för mumiesvepningen samt mumiemasken.

Statos(?) - 12 drachmer lerkärl - 2 oboler skrin - 2 oboler vax - 4 drachmer 2 oboler myrra - 12 drachmer honung - 4 oboler ljus - 8 oboler tyg - 136 drachmer mask - 64 drachmer cederolja - 41 drachmer vätska för tyg - 4 drachmer arvode till Turbon - 8 drachmer facklor - 24 drachmer begagnad tunika - 24 oboler	sött vin - 20 oboler korn - 16 drachmer (?) - 4 drachmer (?) - 8 drachmer liten mask - 14 drachmer bröd - 21 drachmer salvkoner - 8 oboler girlander - 16 oboler gråterskor - 32 drachmer åsnetransport - 8 drachmer halmfyllning - 12 oboler
Totalt 440 drachmer och 16 oboler (Felräknat i originalet!) Källa: Dunand/Lichtenberg/Egyptens mumier

På 1800-talet undersöktes många gravar av en speciell sorts "turister",
som ofta arbetade på uppdrag av samlare
och som använde sig av egyptier som vägledare och assistenter.